27/1 The Father (Storbritannien 2020).

Regi: Florian Zeller. Med: Anthony Hopkins, Olivia Colman, Olivia Williams.

Längd: 97 min.

Anthony närmar sig de 80 men i hans ögon finns ingen anledning till oro, han har det bra i sin bekväma våning. Hans dotter Anne ser dock hur han försvinner in i sin egen värld av minnen och föreställningar. The Father är en rörande och ögonöppnande skildring av åldrande och anhörigskap som inte liknar någon annan, med Oscarvinnarna Anthony Hopkins och Olivia Colman i huvudrollerna. The Father belönades med två Oscarstatyetter, för Bästa manliga huvudroll (Anthony Hopkins) och Bästa manus efter förlaga (Florian Zeller, baserat på hans eget originalmanus).

”Men den gamle silverryggen Hopkins och kanske framför allt manusförfattaren och debutregisserande fransosen Florian Zeller spelar, respektive berättar, med en sådan excellens att de är värda ett helt fång gyllene pokaler.” Kulturnyheterna

”Det är en mer komplex, känslig, skiftande, gripande roll som kräver en skådespelare på Anthony Hopkins nivå. Om det nu finns någon annan än Hopkins på Hopkins nivå. Spelet mellan honom och Olivia Colman, i rollen som dottern, är plågsamt virtuost, verklighetstroget och fingertoppskänsligt på det där sättet som gör att man helt kapitulerar inför den brittiska skådespelartraditionen även om man egentligen alltid har föredragit den amerikanska. Hur gör de? Men The father är mer än bara en uppvisning i skådespeleri. Det är framför allt ett grymt och smart manus, närmast en thriller om demens, där förloppet skildras genom den sjukes labyrintiska förvirring. Florian Zeller, som skrivit pjäsen och regisserar filmen, är en av Frankrikes mest upphöjda, moderna dramatiker. Christopher Hampton, som skrivit filmmanuset, är en flerfaldigt prisbelönt dramatiker- och manusförfattarveteran.” Dagens Nyheter

”Filmen The Father gör något magiskt. Den löser upp gränsen mellan bioduken och salongen. Skakar om verkligheten så att jag som åskådare blir osäker på vad som egentligen händer. Vem är frisk och vem är sjuk, vem talar sanning och vem är förvirrad? /…/ Huvudrollen som den arrogante och brutalskämtande Anthony spelas av en magnifik Anthony Hopkins. Han och rollfiguren delar namn och födelsedatum, den 31 december 1937. Bara det en intressant lek med verkligheten. Hans dotter Anne görs av Olivia Colman, lika lysande känslig hon i sina omsorger och sitt raseri när fadern är helt omöjlig. Hon lyckas få med hela skalan från överseende sjuksyster, förtvivlad dotter till maktlöst rasande vårdare.” Kulturnytt i P1

”Från ruta ett dras publiken in i Oscarsbelönade The father – ett kammarspel om åldrande, sjukdom och hur minnen bearbetas när det fysiska tillståndet försämras.” Svenska Dagbladet

3/2 Tigrar (Sverige 2021).

Regi: Ronnie Sandahl. Med: Erik Enge, Frida Gustavsson, Liv Mjönes.

Längd: 119 min.

För Martin har det aldrig funnits några alternativ. Han ska bli fotbollsproffs till varje pris. När han säljs till en italiensk storklubb är han uppfylld av att vinna. Men drömmen förvandlas snabbt till en iskall mardröm. Ensam i ett nytt land, omgiven av stenhård konkurrens där hans lagkamrater vill se honom misslyckas handlar det inte längre om vinst och förlust. Det handlar om liv eller död i en värld där allt och alla kan köpas för pengar.

”Martins inre tumult pyser ut vid något tillfälle men annars hittar vi det gömt i de rastlösa ögonen, de små ticsen, den hårt trimmade kroppen. Han är ett nervknippe av återhållen intensitet, en tickande känslobomb – suveränt skildrat av ålänningen Erik Enge. Hans (och Sandahls) iscensättning av den här unge mannen som hellre dör än misslyckas river i hjärtat, men utan att för en endaste sekund sentimentalisera. Det är en ren, hård och ärlig film.” Kulturnyheterna 

”Tigrar bygger på Martin Bengtssons bok I skuggan av San Siro, en självupplevd berättelse om när han som 16-åring och en av Europas största fotobllstalanger värvades av storklubben Inter och flyttade hemifrån till ett internat i Milano där många tittade snett på honom eftersom han innebar ännu en konkurrent om platserna i laget. Martin drabbas av ohälsa och tiden i Milano blir allt tuffare. Det här har Ronnie Sandahl gjort film av, och det blir ett sammanbitet porträtt av en kille satt under press, inte minst från sig själv, i en värld där framgång och pengar betyder allt. Det här är en av höstens mest spännande svenska filmer, och borde locka många.” Kulturnytt i P4

”Fotbollstränare oavsett nivå har något att lära här men framför allt är Tigrar en riktigt fin film, värd de priser den kammat hem.” Västerbottens-Kuriren

”Fotot, ljudet, musiken och Enges spel placerar en i Martins huvud, gör att man som publik känner kaoset, stressen och hans nervösa energi. Det är som om hans inre aldrig sover, som om det finns surrande batterier och blinkande lysrör under huden. Ryckningar i ögonen, flackande blick, pill på sårskorpor, hoppande ben. Det finns ingen glädje i hans spel, den finns någon annanstans. Man andas själv lättare när han sänker axlarna och ler. Det är en imponerande prestation, och när filmen tidigare i år vann priset för bästa film och bästa skådespelare på Göteborgs filmfestival var det helt välförtjänt.” Aftonbladet

10/2 Corpus Christi. (Polen 2019).

Regi: Jan Komasa. Med: Bartosz Bielenia, Aleksandra Konieczna, Eliza Rycembel.

Längd:115 min.

Daniel genomgår ett andligt uppvaknande under tiden som han avtjänar ett straff på en ungdomsanstalt, men hans kriminella bakgrund hindrar honom från att bli präst. Efter frigivningen flyttar han till en liten by där han strax efter ankomsten drar en vit lögn om att han är präst, vilket leder till att han snabbt blir bygdens spirituella auktoritet. Byn bär på ett kollektivt sår och Daniel tar på sig uppgiften att läka det. Plötsligt får hans liv mening! Men hans förflutna, och det överhängande hotet om att sanningen snart ska uppdagas, gör att han samtidigt utkämpar en gastkramande inre kamp mellan det sakrala och profana.

”Corpus Christi är ett intensivt, annorlunda och bitvis humoristiskt moraldrama om religion, hyckleri, botgöring, lögner och andra chanser, som tar en del föredömligt oväntade vägar och framför allt är välsignad med en extremt karismatisk huvudrollsinnehavare.” Aftonbladet

”Corpus Christi pendlar mellan tragedi och komedi, med glimtar av thriller. Dn är inte helt lätt att få grepp om men i botten finns en skildring av vårt behov av tro. Den något splittrade filmen skulle inte klara sig utan huvudrollsinnehavaren Bartosz Bielenias karisma. Filmen är hans, han dominerar som en ung man som försöker göra om sig från syndare till frälsare. Han griper efter attribut och ritualer, medan hans själ tycks lika tom och renskrubbad som hans bleka ansikte. Han är gåtan man försöker gissa under hela filmen.” Dagens Nyheter

”Fantastiskt välspelat och gripande om tro, förlåtelse och att vilja bli en ny människa.” Kommunalarbetaren

”Allt – skådespeleri, berättelse, foto, klippning och ljud – stämmer in i minsta detalj i den polske regissören Jan Komasas tredje långfilm.” Svenska Dagbladet

17/2 The Sisters Brothers (Frankrike, USA 2018).

Regi: Jacques Audiard. Med: John C. Reilly, Jake Gyllenhaal, Joaquin Phoenix.

Längd: 122 min.

Året är 1851, bröderna Charlie och Eli Sisters är ökända revolvermän, pojkar som vuxit till män i en hård, fientlig värld. Blodet på deras händer kommer från både skurkar och oskyldiga. Eli, den äldre av dem, är tillbakadragen och drömmerom ett annat, mer normalt liv. Charlie är mer utlevande och tänker inte på framtiden alls. Tillsammans ger de sig ut på en resa som sätter både vänskap och familjeband på hårda prov. En resa som tvingar dem att återupptäcka de sista spåren av mänsklighet hos sig själva.

”Det civilisationsromantiska temat är inte nytt för den franske regissören Jacques Audiard som här gör sin första engelskspråkiga film. Gangstrar finner ofta sin mänskliga värdighet genom konsten i hans filmer. Steget till att göra en västernfilm, dessutom med fyra av USA:s främsta manliga skådespelare i rollerna, verkade skrämmande stort med risk att bli pretentiöst. Men The Sisters brothers är en pärla. Det blir inte något giganternas machomöte, bara en kvartett lysande skådespelare och en regissör i mjukt och hjärtskärande samspel. Det lågmälda manuset är minerat med små mänskliga, ögonöppnande överraskningar. Det ser ut som en västernfilm.”  Dagens Nyheter

”Det är en välspelad västern med Joaquin Phoenix och John C Reilly som de omaka bröderna, skadade sedan barndomen av en våldsam pappa och en brutal uppväxt. En av dem vill börja ett nytt liv medan chansen finns. Den andre försöker supa bort sina smärtor. Jacques Audiard är en intressant regissör som kryddar historien med några minnesvärda bilder och bisarra detaljer. En scen med en spindel är svår att glömma hur mycket än än vill. Han har en egen ton och de här ryttarna rider in på oväntade vägar.” Aftonbladet

”Något så ovanligt som en riktigt bra modern western-film.” Svenska Dagbladet

24/2 Barnmorskan (Finland 2015).

Regi: Antti Jokinen. Med: Krista Kosonen, Lauri Tilkanen, Pirkka-Pekka Petelius, Tommi Korpela.

Längd: 119 min.

Det är 1944, och kriget härjar i Finland. Barnmorskan Helena bor i finska Petsamo och saknar bort från den lilla byn och de vidskepliga människorna. Hennes räddning kommer klädd i en grå uniform. Från den sekunden Helena ser den unge tyskfinske SS-officeren Johannes är en sak klar - hon älskar honom. Helena tar ett jobb på ett krigsfångeläger i Titovka bara för att vara nära Johannes. För Johannes är hon en naturkraft, inte den skelögda barnmorskan som alla andra ser. Men kriget finns inte endast omkring dem utan också inom dem. Åren i militären har lämnat djupa sår i Johannes, och mardrömmar från förr håller honom vaken om nätterna. Mitt i all förstörelse återstår en fråga - vad är de beredda att göra för kärleken?  Barnmorskan är en stark skildring av krigstiden, men framför allt är det en passionerad berättelse om kärlek som helar och förenar två människor när världen går sönder.

”Här finns många trådar, men ofta är det som om underliggande betydelser inte ges det minsta spelrum. Man gör inte särskilt mycket av det faktum att Helena är just barnmorska. Och man glider snabbt förbi frågan om kärleksparets bakgrund och slitningen i lojalitetsfrågor. Istället är samtliga karaktärer skarpt utmejslade och konflikterna extremt tydliga. Så några större aha-upplevelser blir det inte. Däremot nog en hyfsat spännande kärlekshistoria. Framförd i ett flytande tempo. Och gestaltad av finsk films största filmstjärnor just nu. Med betoning på stjärnor.” Svenska Yle

”Barnmorskan är i grunden en kärlekshistoria, en film som inte drar sig för att bejaka den kvinnliga sexualiteten. Men det är också en moralitet där humanismen ställs mot det mänskliga mörkret. Tänker inte minst på Tommi Korpelas lägerkommendant Gödel, en dedicerad SS-man som till skillnad från Johannes saknar allt vad skrupler heter. Antti J. Jokinen, bekant från Sofi Oksanen-filmen Utrensning, har gjort en för finländska förhållanden ovanligt stor och stilig produktion. Vi talar om ett veritabelt epos som de pyrotekniska utsvävningarna till trots ligger lågt med de egentliga krigshandlingarna. Följaktligen ligger fokus här på karaktärsskildringen, på en Krista Kosonen som går från "Guds barn" till "dödens ängel" (Helenas egna ord) utan att en enda gång stiga snett. Det är klockrent, gjort med hjärta och integritet, utan en tillstymmelse till falsk sentimentalitet. Till den lyriska inramningen bidrar de majestätiska landskapen, fint fångade av filmfotografen Rauno Ronkainen.” Hbl

3/3 Unga kvinnor (USA 2019).

Regi: Greta Gerwig. Med: Saoirse Ronan, Emma Watson, Florence Pugh, Eliza Scanlen, Timothée Chalamet, Laura Dern, Meryl Streep.

Längd: 135 min.

Jo March reflekterar över sitt liv och berättar historien om March-systrarna, fyra unga kvinnor fast beslutna att leva sina liv på sina egna villkor. En berättelse som är både tidlös och modern. Greta Gerwigs filmatisering är baserad på den klassiska boken och andra texter av Louisa May Alcott och är Oscarnominerad för bl a Bästa film, Bästa kvinnliga huvudroll, Bästa kvinnliga biroll och Bästa manus baserad på annan förlaga.

”Men Unga kvinnor är inte bara politik, det sinnliga är precis lika viktigt. Den här filmen är en ren orgie i Morristapeter och julstrumpor, broderier och klänningsbestyr och det är bara att acceptera kostymfilmens genretypiska uttryck med soldränkta bilder från havet där strandklädda flickor flyger drake. Men det gör jag så gärna med en film som är så översmart konstruerad och full av filmisk lust och skönhet.” Kulturnytt i P1

”Vid den ursprungliga publiceringen 1868 hann förlaget knappt trycka böcker i samma takt som de sålde slut. Skildringen av de fyra syskonen March och deras liv i efterdyningarna av amerikanska inbördeskriget slog uppenbarligen an en ton hos väldigt många (främst) kvinnor. Där fanns något i att systrarna var i gränslandet tonåringar/vuxna kvinnor. Där fanns en slags tidigt blommande feminism. Nutida storfräsare som JK Rowling och Margaret Atwood har hyllat Alcott som en inspirationskälla.
Fråga: Så, behöver vi verkligen ännu en filmversion?
Svar: Ja, om den är så spirituell, nytänkande och modern och ändå trogen förlagan som Greta Gerwigs film.” Aftonbladet

”Greta Gerwigs ”Unga kvinnor” är ljuvligt romantisk, en mysorgie i familjekärlek och vacker som ett smycke. Men den saknar inte motstånd. Det uppbrutna tidsperspektivet ställer krav på historien och skärper blicken. Det måleriska fotot gör det bästa av de fantastiska miljöerna: från soldränkt strandliv till hemkärt julfirande, tjusiga baler och konstnärsliv i Paris.” Dagens Nyheter

”Det är ett genidrag att låta Greta Gerwig regissera och skriva manus till en ny filmversion av Unga kvinnor. Hon lyckas göra systrarna så samtida det går utan att det känns anakronistiskt.” Svenska Dagbladet

10/3 Charlatan (Tjeckien, Irland, Slovakien, Polen 2020).

Regi: Agnieszka Holland. Med: Ivan Trojan, Josef Trojan.

Längd:118 min.

Baserad på den sanna historien om den tjeckiska herbalisten Jan Mikolášek som under tidigt 1900-tal diagnostiserade och botade miljontals människor. En livshistoria som utspelar sig under Europas krigstid och efterkrigstid om en man som med hjälp av sig intuition och goda kännedom om växtriket hjälpte både fattiga människor och inflytelserika politiska figurer. I takt med att Mikolášek blir mer framgångsrik och uppmärksammad för sina förmågor börjar både den nazistiska och kommunistiska regimen fatta intresse för den okonventionella helaren och han sätts under prövningar av de totalitära statsmakterna.

”Agnieszka Hollands Charlatan är ett högst sevärt biografiskt drama om den mytomspunna tjeckiska herbalisten Jan Mikolasek som botade hundratals med växtbaserade läkemedel.” Dagens Nyheter

”Genomförandet är oklanderligt om än lite för konventionellt för att suga tag ordentligt, men tiden, miljön och skildringen av den politiska historien – och den vidare tanken att den har en tendens att upprepa sig – gör ändå att Charlatan är värd sin tid framför den lilla skärmen.” Kulturnyheterna

”Jag är som trollbunden i två timmar. Charlatan är ett långsamt och nervkittlande drama, som ibland tippar över till att bli mer som en thriller, och går direkt under huden, inte minst på grund av far och son Trojans mästerliga skådespeleri. Det är magiskt och mystiskt, utan att på något sätt bli tramsigt och overkligt, och samtidigt brutalt realistiskt. Mikolásek nästan tvångsmässiga inställning till att bota och hela människor och hans övernaturliga förmåga står i bjärt kontrast till hans inre raseri och stundtals grymma behandling av de som står honom närmast. Även Loj gör ett fint arbete i att gestalta den lojala assistenten Palko, en karaktär som jag dock inte kunnat utröna huruvida den är ren fiktion. Egentligen saknar det betydelse, relationen dem emellan visar på Mikoláseks komplexitet och på hans nästan hypnotiserande övertalningsförmåga.” Filmeye

17/3 Monos (Colombia, Argentina, Uruguay, Nederländerna, Tyskland, Sverige 2019).

Regi: Alejandro Landes. Med: Julianne Nicholson, Moises Arias, Julian Giraldo.

Längd: 102 min.

På en avlägsen bergstopp i Colombia, har en grupp barnsoldater en mission: att se till att Doctora, en kidnappad amerikansk kvinna överlever. Patagrande (Storfot), Rambo, Boom Boom, Pitufo (Smurfen), Leidi (Lady), Sueca (svenskan), Lobo (vargen) och Perro (hunden) är både fria och fängslade på samma gång. Barnsoldaterna utforskar sina egna gränser i en thriller som beskrivits som en blandning av Apocalypse now, Flugornas herre och Beasts of the Southern Wild. Filmen vann juryns specialpris i Sundance 2019.

”Jag ser "Monos" med nyfikenhet, den är inget enkelt drama med goda och onda, även om man tar parti. "Monos" är mer ett tillstånd, vi får se en kamp för överlevnad och en kamp mot våra egna primitiva sidor. Betyget blir en fyra.” Kulturnytt i P1

”Hormoner, leda och känsliga avtryckarfingrar blir till en explosiv cocktail i en film som skildrar åtta ungdomar i en rebellgrupp. Musik och bild är snygga. Men det saknas djup.” Svenska Dagbladet

”Men det är en engagerande film och en handling som sitter kvar efteråt och som kan ge mycket att diskutera om.” Kulturbloggen

”Med vädret skiftar också stämningen i gerillaförbandet som pendlar mellan oskuldsfull lek, trånande nyfikenhet, avundsjuka och våldsam ritual. När en femtonårsdag firas med femton piskrapp framstår vips tonårsgrupptryck som en indoktrineringsmekanism. Födelsedagsbarnet, vars nom de guerre är Rambo (Sofia Buenaventura), ska komma att leda oss genom en film som stundtals är befriande riktningslös. Trots att tematiska jämförelser med Flugornas herre också ligger nära till hands skriver Landes aldrig publiken på näsan. Andra stunder kan den febriga färden lika gärna kännas uddlös. Men rätt var det är rycker Monos dock våldsamt tag igen, och jag förlorar mig i Jasper Wolfs vackra bilder en lite stund till i taget. Ibland krävs inte mycket mer behållning än så.” Nöjesguiden

24/3 Minari (USA 2020).

Regi: Lee Isaac Chung. Med: Steven Yeun, Yeri Han, Yuh-Jung Youn, Alan Kim.

Längd: 115 min.

Jacob och Monica lämnade Korea för möjligheternas land USA, och har tillbringat några motiga år i Kalifornien där barnen Anne och David tillkommit. Nu går familjens flyttlass till Arkansas landsbygd, där Jacob vill försöka sig på att odla koreanska grönsaker. Monica gillar inte sin nya tillvaro i en sliten gammal villavagn, och ser fram emot att hennes mamma Soonja snart ska komma från Korea för att bo hos dem och hjälpa till med barnen. Det visar sig att rappkäftade Soonja med sina egenheter ibland är till mer besvär än hjälp, och sjuårige David tycker ofta mormor är pinsamt koreansk.

”Det finns hur många skäl som helst att älska den här filmen. Det fantastiska fotot. Hur den klassiska invandrarhistorien och kulturkrocken berättas så skickligt. Jacobs dubbla känslor för vad som är viktigast; att skörden på gården ska fungera eller äktenskapet, på väg att krascha. Filmen är fylld av både allvar och många lättsamma ögonblick. Och skådespeleriet. Alla är suveräna. Youn Yuh-Joung blir bättre ju längre filmen pågår och vann en välförtjänt birolls-Oscar, den första en sydkoreansk skådespelare någonsin vunnit. Minari är en tankeväckande historia. Ungefär på samma sätt kämpar de flesta familjer som byter land för att skaffa sig en så bra tillvaro som möjligt. Att både anpassa sig och försöka bevara lite av det förflutna. Strunt samma om de flyttat frivilligt eller flytt från ett krig. Men framför allt är Minari en film man blir alldeles varm i hjärtat av.” Aftonbladet

”Men det här är ingen mörk film. Jag sitter ofta och ler, särskilt åt mormor som i Youns tappning är underbar och irriterande. Hon bakar inte bullar, är jobbigt och lite tjatig men väldigt kul. Och jösses vad hon ställer till det. I Minari finns också en berättelse om den allmänna fattigdomen i Amerika som vävs in på nästan ett osynligt sätt. Filmen handlar inte bara om en koreansk familj, utan mest om utanförskapet man hamnar i när man inte har pengar. Den religiösa fanatikern Paul som hjälper med jordbruket är en fin, fattig och missförstådd person. Och kyrkan familjen besöker blir en symbol för alla de utsatta.” Dagens Nyheter.

”Lee Isaac Chungs berättelse rör sig utmed redan ingångna stigar men små nyanser och oväntade vägval gör att man ändå inte vet vart berättelsen och familjen är på väg. Vilket ju bara det är en lisa för en filmluttrad själ. Minari uppehåller sig inte heller vid de väntade motsättningarna. Visst, familjen möts av en del främlingsfientlighet, eller åtminstone skepsis, men konflikterna i Minari ligger till största del inom och mellan karaktärerna, fint skrivna av regissören själv och framspelade av en ensemble som vet att lite är mer. Kameraföringen är vacker, eftertänksam, ligger nära människorna och naturen utan att förfalla i pretentiös naturlyrik. På så sätt likt bildarbetet också Oscarhyllade Nomadland. Men Minari är ljusare, mer hoppfull.” Kulturnyheterna

31/3 Knives out (USA 2019).

Regi: Rian Johnson. Med: Daniel Craig, Toni Collette, Jamie Lee Curtis.

Längd: 130 min.

När den berömda kriminalförfattaren Harlan Thrombey hittas död på sin egendom strax efter sin 85-årsdag, landar på något mystiskt sätt uppgiften att utreda mordet hos den nyfikne och lättsamme detektiven Benoit Blanc. Med såväl Harlans dysfunktionella familj som hans hängivna personal på listan över misstänkta, tvingas Blanc slingra sig genom ett nät av lögner och villospår för att avslöja sanningen om Harlans allt för tidiga död.

”Knarriga trappor, hemliga dörrar och ett mystiskt mord. Också Daniel Craigs privatdetektiv som oupphörligen puffar på en tjock cigarr. Trots förutsägbarheten är det här en genuint underhållande mordsåpa.” Svenska Dagbladet

”Fattiga och rika, barn och föräldrar, girighet och godhet. ”Knives out” är en vass thriller som med skarpa snitt visar vad som döljer sig under den putsade självgoda ytan.
Briljant.” Aftonbladet

”Det här är lyxig underhållning, med både tyngd och lätthet. Och som i en bra pusseldeckare är det inte övertydligt även om ledtrådar finns under tiden som det förhörs, tisslas och bråkas. Skådespelet är en njutning i Knives out.” Kulturnytt i P1

”I vilket fall som helst är detta en rasande underhållande film, med flera Hollywoodskådisar i högform. Två timmar och tio minuter flyger förbi.” Filmtopp.se