23/1 Once upon a time in Hollywood (USA 2019).

Regi:Quentin Tarantino. Med: Leonardo DiCaprio, Brad Pitt, Margot Robbie, Kurt Russell, Timothy Olyphant, Dakota Fanning, Luke Perry, Al Pacino, Bruce Dern, Damian Lewis, Lena Dunham.

Längd:165 min.

Once upon a time in Hollywood följer den avdankade tv-skådisen Rick Dalton (Leonardo DiCaprio) och hans bästa vän, stuntmannen Cliff Booth (Brad Pitt) som stretar på med allt sämre roller. De diskuterar möjligheten att gå in i spagettivästerndustrin, dricker och försöker på olika sätt hantera att deras bästa dagar är över. 

”Och i filmens andra hälft, kickar han i överväxeln. Och då är det gasen i botten. Kul drift med spaghettivästerngenren. Brad Pitt blommar som komisk skådespelare som han kanske aldrig har gjort tidigare. Massor av härliga birollsinsatser av fler än de som nämns här ovan. Och som filmtitelns ”Det var en gång…” antyder, så är det en saga. En Hollywoodsaga som både närgånget klär av Hollywoodmyten, skojar med den och förvränger den på ett helt galet, våldsamt och roligt sätt. Trots en seg inledning, lämnar man lika tillfredsställd som någonsin av en Tarantino-filmfest.” Aftonbladet

”Det är någonting hypnotiskt över hur myt, verklighet, historia, hitte-på, banalt och storslaget sakta vävs samman till en skimrande gobeläng över en svunnen era.” Dagens Nyheter

”Utan tvekan en snygg och tajt skapelse som formligen bubblar av kärlek till filmhistorien, som driver med sig själv, med flabbiga machoismen – samtidigt som den ändå beundrar och vill skaka tass med den. Ja, det är knepigt att avgöra vad som är vad, bättre att bara följa med farbror Quentin när han tar oss vid handen och leder oss på en färggrann färd genom sin nostalgiska bild av Kalifornien i slutet av 1960-talet.” Kulturnyheterna

”Tarantino använder sitt allt mer slipade hantverk, med historierevisionism, film- och tv-referenser, för att utkräva blodig hämnd på den "gyllene erans" hyckleri. Men visar också varför vi fortfarande inte kan låta bli att älska Hollywoods myter, hur förljugna de än är.” TT

30/1 Edie (Storbritannien 2017).

Regi:Simon Hunter.Med:Sheila Hancock, Kevin Guthrie, Amy Manson, Paul Brannigan.

Längd:102 min.

När den 83-åriga hemmafrun Edie blir änka försöker hon inte längre låtsas att hon någonsin älskat sin strokedrabbade man. Eller ens sin bossiga dotter. Ett upphittat gammalt vykort, som Edies far en gång skickat, kickar i gång en gammal dröm om att bestiga det mäktiga berget Suilven i de skotska högländerna. I glappet mellan husförsäljningen och en påtvingad flytt till ett äldreboende flyr hon helt sonika fältet. 

”Naturbilderna är bäst. Tekniken med kameror på drönare ger även filmer med ingen budget chansen att få sensationellt flygande foto, och skotska högländerna gör sig väldigt bra på bioduken. Manuset tar simpla genvägar, men Sheila/Edie kämpar på imponerande i den tuffa uppförsbacken.” Aftonbladet

”Den högresta damen med hökblick gör en imponerande kraftfull rolltolkning av den sturiga Edie som trotsar sig själv och alla andra (att Hancock enligt uppgifter gjorde en stor del av den krävande vandringen själv bidrar förmodligen starkt till känslan av autenticitet). Filmens andra superkraft är förstås det mäktiga skotska landskapet och det märkligt formade berg som skjuter upp som ett stort urtidsdjur mitt i ödemarken. Kameran gör det bästa av scenerierna med stora, öppna, dröjande bilder.” Dagens Nyheter.

”En mycket vacker film med fantastiska vyer över det skotska höglandet och ett viktigt budskap som borde höras mer och oftare. Filmen berättar om en kvinna som är över 80 år och som förverkligar en av sina livsdrömmar, att bestiga det mäktiga berget Mount Suilven i Skottland.” Kulturbloggen

6/2 I trygga händer ”Pupille” (Frankrike 2018).

Regi: Jeanne Herry. Med: Sandrine Kiberlain, Gilles Lellouche, Élodie Bouc.

Längd: 109 min.

Lilla bebisen Theos osäkra framtid ligger i socialtjänstens händer, då han lämnats till adoption vid födseln. Samtidigt har ofrivilligt barnlösa Alice kämpat i tio år för att bli mamma. Men eftersom den biologiska modern har två månaders ångerrätt, är det bokstavligen många händer med i spelet för att trygga lille Theos tillvaro innan han kan förenas med Alice och de kan börja ett liv tillsammans.

”Det franska dramat I trygga händer gör ett seriöst försök att skildra adoptionsprocessen ur olika synvinklar, utan att döma någon. Resultatet blir både rörande och nyanserat.” Göteborgs-Posten

”I trygga händer är ibland något för redovisande men lyfts av sitt fina skådespeleri, Sandrine Kiberlains engagerade barnavårdsman Karine, Élodie Bouchez känsliga adoptionssökande Alice och Gilles Lellouches okonventionella fosterfar Jean. Fungerar adoptionsförfarandet så här bra är Frankrike bara att gratulera.” Svenska Dagbladet

”Det är nästan en ny, fransk genre det här. Mer eller mindre lågmälda kärleksförklaringar till myndigheter och de hjältinnor och hjältar som följer lagar och snåriga byråkratiska reglementen för att skapa bästa möjliga förutsättningar för utsatta människor. Det här är inte en lika genialisk film som Polisse och den har inte den skickliga thrilleruppbyggnaden i Allt för min son. Den kommer undan med lite slarvig dramaturgi och klippning tack vare att ett spädbarn i gullig mössa håller oss i andlös spänning.” Dagens Nyheter.

13/2 Den 12:e mannen ”Den 12. mann” (Norge 2017).

Regi: Harald Zwart. Med: Thomas Gullestad, Jonathan Rhys-Meyers, Marie Blokhus, Mads Sjøgård Pettersen.

Längd: 135 min.

Motståndsmannen Jan Baalsrud blev en nationalhjälte när han gäckade den tyska ockupationsmakten under andra världskriget. Baalsrud tränades av den brittiska armén och i dramat "Den 12:e mannen" reser han tillsammans med elva andra motståndsmän för att utföra ett bombdåd mot en tyska militäranläggning. Men männen blir förrådda och infångade - alla utom en. 

”Det är en av de finaste skildringarna jag sett i genren, med ett bländade foto av Geir Hartley Andreassen och med utsökt musik av kanadensaren Christophe Beck.” Dagens Nyheter.

”Filmen är två timmar och en kvart – men det känns knappt att den är så lång. Trots att vi redan från filmens början vet att Baalsrud klarar sig är den både spännande och engagerande. Baalsrud måste ta sig fram i iskall terräng, över snöklädda fjäll och med en skottskada som blir värre och värre. Han blir snart en symbol för motståndskampen och trots att tyskarna försöker låtsas att de tagit alla tolv männen sprids sanningen bland den norska befolkningen och många är de norrmän som i hemlighet hjälper Baalsruds flykt. Att hjälpa en motståndsman på flykt kan ge dödsstraff åt den som blir upptäckt. Flykten tar flera månader. Att filmen gjort stor succé på hemmaplan i Norge är begripligt. Det är ett stycke av deras historia som skildras. Det finns levande människor idag vars föräldrar var med och hjälpte Baalsrud på hans flykt.” Kulturbloggen

”Här får en rad övertygande skådespelarprestationer vardagsskräcken i naziockuperade Norge att krypa in under skinnet på åskådaren. Brutaliteten. Rättslösheten. Maktlösheten. Det moraliska äcklet över angiverisystemet. Det är i den vardagen spänningen infinner sig på allvar.” Sydsvenskan

”Snyggt och välskapt är det onekligen. Norske Hollywood-regissören Harald Zwart och framförallt fotografen Geir Hartly Andreassen (som även plåtat just Max Manus och Kon-Tiki) gör habil Film med stort F. Inte minst levererar de mäktiga bilder av den storslagna norska naturen – som kan sägas spela en egen roll, en lika livgivande som kompromisslös urkraft som både hjälper och stjälper Jan Baalsrud.” Kulturnyheterna

20/2 Förolämpningen ”L’insulte” (Frankrike, Libanon 2017).

Regi: Ziad Doueiri. Med: Diamand Bou Abboud, Adel Karam, Kamel Basha, Camille Salameh.

Längd: 112 min.

Den palestinska flyktingen Yasser är byggförman i ett hus där de boende är kristna libaneser. Bland dem finns mekanikern Toni och hans gravida fru. De två männen utbyter förolämpningar, varpå osämjan övergår i rena våldsamheter. När det blir rättsfall av konflikten konfronteras båda med sina egna fördomar, samtidigt som fallet uppmärksammas på nationell nivå.

”Det här är en välbyggd berättelse, med överraskningar och en angelägenhet i speglingen av en verklig krutdurk. Här kan man tala om ett finsnickrat manus och bra skådespel i filmen som blev Oscarsnominerad.” SR P4

"Förolämpningen är film på allvar, handlar om viktiga saker och riktiga människor. Den börjar i det lilla och växer sakta utåt, medan detalj efter detalj läggs till i det inre. Nya relationer och hemligheter, historier som kastar skuggor över nutiden.” Kulturnytt

”Den har ett brett men ändå finstilt publikt anslag, den tar sig an det i grunden allmänmänskliga dilemmat hämnd eller rättvisa med en ändå stark lokal och politisk förankring.” Dagens Nyheter.

”Ett vardagligt gräl mellan en palestinsk byggförman och en libanesisk kristen mekaniker förvandlas till ett rättegångsdrama som snart engagerar hela landet. Bortsett från att det kanske inte är så trovärdigt att en sån här historia ens skulle nå en rättssal, så är det här mycket bra på många sätt. Lysande skådespeleri, tätt och dramatiskt berättat och en berättelse som tar ner hela Mellanösternproblematiken på en jordnära nivå.” Kommunalarbetaren

27/2 Ut och stjäla hästar ” Ut og stjæle hester” (Norge, Sverige, 2019).

Regi:Hans Petter Moland. Med:Stellan Skarsgård, Bjørn Floberg, Tobias Santelmann, Danica Curcic, Gard B. Eidsvold, Pål Sverre Hagen.

Längd: 123 min.

Efter mer än femtio år i Sverige flyttar änklingen Trond tillbaka till Norge, nära den plats vid gränsen mellan brödraländerna där han 1948 upplevde en sommar som han helst vill glömma. Sommaren då ett barn sköts ihjäl och hans far lämnade familjen för en annan kvinna. Hans närmaste granne är en äldre man med hund. Mannen haltar betänkligt och snart förstår Tord att han är en speciell person som han kände för femtio år sedan. Hans minne återvänder till den där morgonen då allt började, då han skulle ut och stjäla hästar.

”… en sällan skådad perfektionism när det gäller skådespeleri, hur man skapar lågmäld dramatik med hjälp av blickar och kroppsspråk, för dialogen är sparsmakad. Över huvud taget visar Skarsgård här varför han är en mästare i sitt yrke. Hans berättarröst ligger över bilder från både 1999 och det förflutna. För mycket berättarröster är ofta ett gissel i filmer, här är det tvärtom, det fördjupar både dramatiska händelser och vardagliga göromål. Ett mycket engagerande drama, med sällsynt vackra naturbilder som fond.” Aftonbladet

”Hans Petter Moland täljer fram ett vackert stycke skandinavisk storskogsmelankoli ur Per Pettersons bästsäljare från 2003. Stellan Skarsgård kan bli stående i snöfall i mörka vinterkvällen på sin gård och minnas hur han som femtonåring i sin röda tröja klängde upp i en tall när han med sin kompis lekte hästtjuv. I minnesbilder drar vinden över sommarängar. Träd sågas ner för hand och faller med ett brak. Humlor svävar i närbild över tistlar. Minnena kommer och går medan Stellan som sorgtyngd änkling steker sin middagsfisk eller får en kopp kaffe medan bilen lagas på verkstaden i samhället.” Dagens Nyheter.

”Ut och stjäla hästar är resultatet av ett genuint filmarbete. Det är ett stiligt och vackert och mycket välspelat.” Kulturbloggen

 ”Filmen belönades med Silverbjörnen på Filmfestivalen i Berlin, kategorin var Enastående konstnärligt bidrag. Det är inte så mycket att orda om. Fotot är storslaget och intimt och naturskildringarna från Tronds uppväxt — större delen av filmen utspelar sig under en ödestigen sommar som han tillbringade med sin gåtfulle far i familjens norska stuga —har en poetisk kvalitet som man sällan ser på film. Man tänker på Harry Martinssons Nässlorna blomma eller vissa sekvenser i Tarkovskijs Stalker. Vinden som ruskar det midjehöga gräset på ett fält, timmer som fraktas på en svart, nästan Bauersk älv.” Moviezine

5/3 Bränd ”Beoning” (Sydkorea, 2018).

Regi: Chang-dong Lee. Med: Ah-In Yoo, Jong-seo Jeon, Steven Yeun.

Längd: 148 min.

Jongsu drömmer om att bli författare och kämpar med sin första roman. En dag stöter han ihop med Haemi, en tjej han känner från förr. Haemi ber honom passa hennes katt medan hon reser till Afrika. När hon kommer tillbaka har hon med sig den gåtfulle Ben. Ben är snygg, rik och kör en Porsche. Jongsu, som förälskat sig i Haemi, får finna sig i att vara femte hjulet. Men vem är Ben egentligen? Och varifrån tjänar han sina pengar? Plötsligt är Haemi försvunnen. I lägenheten finns inte ett spår. Inte ens efter katten. Jongsu blir besatt av att hitta Haemi.

"Bränd, som bygger på en novell av den japanska författaren Haruki Murakami, är en elegant, minimalistisk och kontrollerad film med få svar och dunkel atmosfär, men lång brinntid, som rör sig från drama till thriller i noir-toner så långsamt och listigt att man knappt märker att det händer. ” Aftonbladet

”Bränd är ett långsamt triangeldrama, här finns mysterier, här finns klassklyftor och en ilska som kan explodera. Men också vackra stunder och skönhet i bilderna. Jag gillar också miljöerna, man förflyttas till platserna. Till överfyllda lägenheter och bråtefylld landsbygd.”  SR P4

”Briljansen ligger i det koncentrerat skrivna och välspelade triangeldramat där hämnd snart är den enda utvägen.” Kulturnyheterna

”Skickligt iscensatt novell av Haruki Murakami om kärlek och inte minst klasskillnader. Symbolladdat och mystiskt, även om det oundvikliga slutet går att räkna ut på förhand.” Kommunalarbetaren

12/3 Flykten från DDR “Ballon” (Tyskland 2018).

Regi: Michael Herbig. Med: Fiedrich Mücke, Karoline Schuch, David Kross, Thomas Kretschmann.

Längd: 125 min.

Den sanna historien om de östtyska familjerna Strelzyk och Wetzel som i september 1979 skapade stora rubriker över hela världen. I hemlighet ägnade de lång tid åt att själva sy och snickra ihop en luftballong i källaren för att försöka fly från diktaturens DDR till friheten i väst. En våghalsig plan där både förberedelserna och själva färden satte allas liv på spel. Jagade av den största styrka Stasi kunnat mobilisera blir familjens plan en kamp mot klockan där varje sekund räknas.

”Flykten från DDR är olidligt spännande och utvecklar sig till en katt och råtta-lek mellan Stasi och två familjer som bestämmer sig för att flyga över gränsen mellan Öst- och Västtyskland.” Svenska Dagbladet

”Det är fascinerande och otäckt kittlande.” Kulturnyheterna

”Filmen är spännande och välgjord med duktiga skådespelare. Den skildrar på ett påtagligt och trovärdigt sätt det kontrollsamhälle och angivarsamhälle som den kommunistiska Östtyskland utvecklats till men också de människor som kunde stå emot att vara angivare. Det är skrämmande att se detta samhälle där medborgare som vara kritiska inte kunde visa sina tankar och prata öppet med sin granne eller sin arbetskamrat utan tvärtom behöva vara på vakt hela tiden. Hur maktlös en medborgare var om den blev misstänkt för att vara kritiskt mot något i det kommunistiska samhället.” Kulturbloggen

”Bra skådespelare. Spänningen stegras skickligt fram till det sista försöket att få ballongen att lyfta, då de verkligen har Stasis agenter hack i hälarna. Och filmen har härligt gråmurriga öststatsmiljöer som i värsta Roy Andersson-filmen.” Aftonbladet

19/3 The Journey (Storbritannien, 2017). (Framflyttad till 24-25/10)

Regi: Nick Hamm. Med: Freddie Highmore, Timothy Spall.

Längd: 94 min.

I oktober 2006 träffas den protestantiska ledaren Ian Paisley och katoliken Martin McGuinness för första gången när det förhandlas fram en ny fredsuppgörelse för Nordirland i skotska St. Andrews. Paisley behöver dock resa hem till sin fru för att fira deras guldbröllop. Eftersom flygplatsen är stängd på grund av dåligt väder föreslås det att Paisley ska åka med bil till en annan stad och flyga därifrån i stället. McGuinness går med på att avbryta de planerade förhandlingarna, fast bara om han får följa med i bilen. De två motståndarna åker iväg utan att veta om att den brittiska underrättelsetjänsten MI5 har buggat bilen de färdas i, så att Tony Blair med fler live kan ta del av vad som sägs, och man kommunicerar också under resans gång med chauffören som har som uppdrag att få de två att tala med varandra.

”Ingen actionfilm, direkt. Slutet är välkänt. Men längs vägen inträffade några överraskningar. Och med två av Storbritanniens storfräsare i rollerna – Timothy Spall och Colm Meaney – blir skildringen av detta som en verbal och ändå spännande boxningsmatch. De ger och tar, luras lite grann, men får samtidigt allt mer respekt och förståelse för varandra. En historielektion som är mer givande än man väntat sig.” Aftonbladet

”Nordirländarna Colin Bateman (manus) och Nick Hamm (regi) försöker gestalta fredsprocessen i ett klassiskt kammarspel, om än med stopp för kisspaus, bensträckning, bensin och ett hjulbyte. Inramningen är småtrist, men det väloljade samspelet mellan veteranerna Meaney och Spall kompenserar oss med råge.” Sydsvenskan

26/3 And then we danced (Sverige, Georgien 2019). (Framflyttad till 24-25/10)

Regi: Levan Akin. Med: Levan Gelbakhiani, Bachi Valishvili, Ana Javakishvili, Giorgi Tsereteli.

Längd: 113 min.

Merab dansar i det georgiska nationalkompaniet med sin partner Mary och drömmer om en plats i huvudkompaniet. Hans tillvaro vänds upp och ner när den karismatiske Irakli en dag ansluter till kompaniet och blir hans största rival, men även hans största åtrå. Nu står Merab inför valet om han ska följa sitt hjärta och bryta sig loss från den konservativa miljö han befinner sig i och därmed riskera att förlora allt han har kämpat för.

”Jag ger And then we danced en femma i betyg, och kan redan nu säga att det troligen är årets bästa svenska film.”  SR P4

”En lödig film med underbara scener att fördjupa sig i. Levan Akins And then we danced utspelar sig i en homofob georgisk dansvärld. Ett imponerande drama som har utsetts till årets svenska Oscarsbidrag.” Svenska Dagbladet

”Jo, vi har sett det förut, förbjuden kärlek, men det är sällan den tett sig så skir, så levande, så sann som här.” Kulturnyheterna

”Den här filmen är nämligen som ett litet mirakel. Den kommer att kittla ditt hjärta lyckligt och få dig att längta efter att svettas, leva och vara kär.”  Expressen

”Då och då, men jäkligt sällan, ser man en film som får en att hisna, blunda, rasa, sittdansa, drabbas av akut reslusta och jubla under 100 förbiilande minuter. Så är det med And then we danced. Den svenska regissören Levan Akin, med rötter i Georgien, har hittat en laddad historia, en exotisk miljö och ett flytande formspråk som matchar varandra nära nog perfekt.” Dagens Nyheter.

”Energin! Musiken! Bilderna! Skådespelarna, och kemin mellan dem. Scenerna med brorsan och bästa vännen Mary som är så fina att man nästan går sönder. Allt sammantaget: en målsökande missil rakt i hjärtat. I varje ruta av Lisabi Fridells foto: regissören Levan Akins kärlek till ljuset, miljöerna, Georgien, gatulivet, kulturen och sin huvudperson.”

Aftonbladet