The Post (USA 2017).

Regi:Steven Spielberg. Med:Meryl Streep, Tom Hanks, Matthew Rhys, Sarah Paulson, Bob Odenkirk.

Längd:115 min.

I juni 1971 tog New York Times, Washington Post och nationens stora tidningar modigt ställning för yttrandefrihet och rapporterade om The Pentagon Papers, den massiva mörkläggningen av regeringshemligheter som spände över fyra decennier och fyra amerikanska presidenter. Vid den tiden försökte Washington Posts Katherine Graham fortfarande hitta sin plats som landets första kvinnliga tidningsutgivare, och Ben Bradlee, tidningens labila men drivna redaktör, försökte förbättra den kämpande tidningens rykte. Tillsammans bildade de två ett osannolikt lag, då de var tvungna att samarbeta och fatta det djärva beslutet att stödja The New York Times i deras försök att bekämpa Nixonadministrationen i deras exempellösa försök att begränsa yttrandefriheten.

”En mycket spännande film om pressfrihet och politik av Steven Spielberg. Ett gripande drama med Meryl Streeps tidningsägare i centrum. Hennes familjs historia, hennes osäkerhet i en bransch där många män sätter press på henne. Utspelas några år före ”Alla presidentens män”, men The Post har samma intensitet.” Aftonbladet

”Den viktigaste poängen jag tar med mig från The Post är min fördjupade förståelse för hur viktig yttrandefriheten var och är. Att vi utan den varken kan lita på media eller myndigheter.” Filmtopp.se

”För The Post är snarare tidningsromantik än journalistromantik. Scenerna från sätteri och på tryckpressar fylls av en sinnlighet som en gång var förbehållen skrivmaskiner. Och Meryl Streep är formidabel som hårt ansatt affärskvinna i en värld styrd av män. Spielbergs film är sammantaget ett ytterst medryckande stycke mediehistoria.” Ergo

”Och vad gör Steven Spielberg för att hålla spänningen i uppe när slutet av historien är givet? Ja, dels låter han Streep och Hanks briljera, mycket lustfyllt och på gränsen till för mycket. /…/ Sedan späder tyvärr Steven Spielberg också ut den här dry martinin till film med lite för mycket självförträffligt högtidstal till demokratins och liberalismens försvar med John Williams-musik on top. Jag undrar vem han tror att han behöver övertyga? Jag är vid det laget redan såld - så övertydligheterna slinker med ner. Den här gången.”  Kulturnytt

Vår tid ska komma (Danmark 2016).

Regi:Jesper W. Nielsen. Med: Lars Mikkelsen, Sofie Gråbøl, Harald Kaiser Hermann, Albert Rudbeck Lindhardt, Lars Ranthe.

Längd:110 min.

Året är 1967 och ungdomskulturen gror. I Köpenhamn bär man blommor i håret, lyssnar på Beatles och Dylan och sjunger sånger om frihet och en ljusnande framtid. Men i Gudbjerg tycks tiden istället ha frusit till is. Här hamnar de oskiljaktiga bröderna Elmer och Erik när deras mor insjuknar. I denna avkrok härskar rektor Fredrik Heck med oinskränkt makt över fosterhemmet med målet att förvandla bångstyriga pojkar till lydiga medborgare – med alla medel. Skräckslagna gör Elmer och Erik allt för att synas och märkas så lite som möjligt för att kunna undgå Hecks repressalier, men minstingen Eriks klumpfot och hans livliga drömmar om att bli astronaut ställer hela tiden till det. När den enda lärare som varit snäll mot dem, Lilian, skräms iväg så återstår bara en lösning… att slå tillbaka!

”Det blir till en ohygglig skildring av förtryck av hjälplösa barn, vilken ska bygga på verkligheten. Oerhört välspelad.” Unt

”Omöjlig att värja sig ifrån.” Sydsvenskan

”Otroligt plågsam film. Men bra. /…/ Bygger på verkliga händelser vilket gör historien än mer skrämmande.” Kommunalarbetaren

”Klarast lyser nykomlingarna Harald Kaiser Hermann och Albert Rudbeck Lindhardt som Erik och Elmer, två gripande gestaltningar av den devis som Lillian Gish så på kornet uttalade i klassikern Trasdockan: ”Barnet är människan som starkast. Barnet anpassar sig – härdar ut.” Svenska Dagbladet

Domaren (Storbritannien 2017).

Regi:Richard Eyre. Med:Emma Thompson, Fionn Whitehead, Stanley Tucci.

Längd:105 min.

Hovrättsdomaren Fiona försöker rädda livet på den svårt sjuke sjuttonåringen Adam. Hans föräldrar vägrar honom en livsviktig blodtransfusion på grund av sin religiösa övertygelse. Lagen ger Fiona rätt att gå mot deras vilja, men vad vill Adam själv? Mötet dem emellan kommer att förändra bådas liv, och kanske ser hon i Adam det barn hon aldrig fått. Samtidigt måste Fiona kämpa för sitt äktenskap med Jack som trots att han älskar henne vill ha en affär med en annan kvinna, eftersom passionen i deras relation numera saknas. Baserad på boken av Ian McEwan.

”Det här är en roman (och film) fullspäckad med spännande moraliska hårklyverier som utgår från det givna fallet men som, som nästan alltid när det gäller McEwan, även inbegriper intellektuella aspekter på själva det mänskliga vardandet. Jo, jo, det låter pretentiöst – men låt oss hellre kalla det ambitiöst. Det här är nämligen något så ovanligt som en vuxen film som förutsätter en publik som inte räds lite etiskt och existentiellt grubblande.”   Kulturnyheterna

”Domaren är ingen visuellt utmanande film. Den bygger på en hel del dialog överflyttad från romanen, men också på det outsagda. På subtiliteter som hellre gestaltas i ögonkast och tonfall än i bildmässig finess. Det är särskilt Emma Thompson som bär upp dessa kvaliteter.” Ergo

”Fint berättad film som griper tag”. Kulturbloggen

”Emma Thompson stark som krisande domare”. Aftonbladet